Hur mäter man föroreningar?

Genom att analysera fosfor och kväve i vattnet kan man få en bild av näringsstatus och eventuell övergödning. Man kan också mäta mängden växtplankton i vattnet eller klorofyll, som finns i alla växter. Ju mer plankton eller klorofyll, desto mer näring finns det vanligtvis. Eftersom artsammanställningen bland växter och djur förändras, kan man med undersökningar av växtplankton, trådalger och bottenfauna se om det finns en påverkan av övergödning.

Vattenkvaliteten förändras också på annat sätt, t. ex. så ökar grumligheten, mängden organiskt material (COD) och konduktiviteten, medan siktdjupet minskar. Med hjälp av vattenföringsdata kan man utifrån halterna göra transportberäkningar. Den är intressant när man t.ex. ska beräkna hur stor belastningen av något ämne är på en sjö, t.ex. Mälaren, och när man vill veta varifrån de största mängderna kommer.

Hur mäter man försurning?

Försurning upptäcker man först genom att alkaliniteten (vattnets möjlighet att motstå försurning) minskar eller försvinner helt och naturligtvis i och med att pH sjunker. Försurning ger också förändring av färg och siktdjup. Olika arter är olika känsliga mot försurning och därför kan man med hjälp av artsammansättningen bland växter och djur avgöra om ett vatten är försurningspåverkat.
De kemiska-fysikaliska undersökningarna ger ett snabbt svar på halter av olika ämnen och kan, tillsammans med mätningar av vattenföroreningen, ge underlag för beräkning hur mycket av olika föreningar som transporteras med rinnande vatten. Man kan beskriva vattnets tillstånd med utgångspunkt från halterna.

Man kan också bedöma hur påverkat vattnet är genom att jämföra dagens halter med de halter vattnet skulle haft utan mänsklig påverkan, dvs. en ursprunglig halt. De biologiska undersökningarna ger en bild av hur föroreningar påverkat livet under en längre tidsperiod. Detta är möjligt, eftersom man studerar växter eller djur som har levt i vattnet under flera månader (insektslarver) eller flera år (kräftdjur, maskar m. fl.). Påträffar man en känslig dagsländelarv vet man alltså att vattenkvaliteten har varit acceptabel under hela dess livslängd, vilket kan röra sig om ett par år. De biologiska undersökningarna ger en bild av den samlade påverkan av olika föroreningar.

Hur mäter man giftiga ämnen?

Det är svårt att påvisa om det finns giftiga ämnen i vattnet, främst eftersom de förekommer i små, nästan omätbara, koncentrationer, men också för att man ofta inte vet vilka ämnen man ska leta efter. I recipientkontrollen analyseras sällan andra gifter än tungmetaller.

Eftersom halten i vattnet är liten analyserar man metallinnehållet i utplanterad vattenmossa (=näckmossa), som anrikar metallerna. En giftverkan ger i allmänhet också en avvikande artsammansättning bland växter och djur.

Ljusförhållande

I sjöarna mäts vanligen siktdjup (mäts genom att sänka ned en vit skiva i vattnet och notera djupet när den inte längre kan urskiljas). Siktdjupet beror av hur långt ned i vattnet som solljuset når. Siktdjupet minskar med ökande planktonproduktion i vattnet. Höga halter av lerpartiklar eller humus minskar också siktdjupet. I vattendragen mäts i stället halten suspenderat material (slamhalten).

I vattendragen varierar slamhalten kraftigt under året, huvudsakligen beroende på förändringar i vattenflödet. Ökat flöde i vattendragen, ofta i samband med kraftig nederbörd, medför att mera material från omgivande mark spolas ut i vattendraget.

Transport av näringsämnen

Storleken på transporten av näringsämnen och annat material i vattendragen är beroende av dels den belastning som vattendraget utsätts för, och dels variationen i vattenföringen. Transporten är oftast störst under perioden november till maj. Då är vattenföringen som störst, och upptaget av näringsämnen i växter som minst. Om man ser till storleken på transporten i olika delar av systemet, så ökar denna kraftigt ju längre nedströms i vattendragen man kommer. Läckage från omgivande mark och utsläpp från punktkällor ger ökningen. En mindre del av den tillförda mängden fångas upp på vägen (i växtlighet och sediment och till luften) men huvuddelen av materialet förs vidare med vattendraget.

Syretillstånd

Syre är livsviktigt för de flesta levande organismer i sjöar och vattendrag. Syrgasbrist i vattnet orsakas av kemisk eller biologisk nedbrytning.

Utsläpp av ammoniumkväve och/eller organiskt material från avloppsreningsverk kan ge effekt på syre- halten, men syrgas förbrukas även vid nedbrytning av döda organismer i vattnet.
Problem med syretillgång i sjöarnas bottenvatten kan uppstå i samband med långa isläggningsperioder på vintern, eller långa perioder med temperaturskiktning under sommaren. Hög humushalt eller kraftig algblomning förvärrar problemen.

Biologiska undersökningar

Av biologiska undersökningar får man en samlad bild av hur vattenkvaliteten påverkat växt- och djurlivet. De biologiska undersökningarna ger också en uppfattning om hotade och sällsynta eller på annat sätt intressanta arter. Biologiska undersökningar ger alltså ett direkt svar på hur den naturresurs man vill skydda, dvs. livet i vattnet, påverkas av olika mänskliga aktiviteter.

Sedan 1987 görs biologiska undersökningar som komplement till de direkta mätningarna av vattenkemin. Undersökningarna omfattar provtagning av växtplankton och bottenfauna i sjöar, samt bottenfauna och på växtalger i rinnande vatten.

Bottenfauna

Bottenfauna är en samlingsbeteckning på ryggradslösa djur som lever på eller i botten i sjöar och vattendrag. Det rör som många olika artgrupper, t.ex. insekter (bl.a. larver av fjädermyggor, dagsländor, bäcksländor och nattsländor), maskar, musslor, snäckor och kräftdjur. Födotillgång och syreförhållande är två faktorer som i stor utsträckning bestämmer bottenfaunans individrikedom och artsamman-sättning.

Bottenfaunan hyser arter eller artgrupper som är olika känsliga för belastning av gödande ämnen, organiskt material, eller försurning. Genom att studera artsammansättning och individtäthet i bottenfaunasamhället kan man få en bild av vattnets påverkan. T.ex. är några arter som lever av organiskt material anpassade till syrefattiga miljöer. Organiskt material tillförs vattnet från avloppsreningsverk, omgivande mark och en del produceras i vattnet (t.ex. växtplankton).

När organiskt material hamnar på botten blir det till föda för bottendjuren och då det bryts ned förbrukas syre i vattnet. Om stora mängder organiskt material tillförs eller skapas i sjöar och vattendrag, ökar syreförbrukningen och syrehalten i vattnet sjunker. En måttligt tillförsel av näringsämnen och organiskt material ökar mängden bottendjur, gynnar vissa arter och därför förändras artsammansättningen. Andra arter/artgrupper av bottenfauna är känsliga mot försurning, t.ex. många dagsländelarver, medan andra är tåliga mot försurning, t.ex. vissa nattsländearter. Genom att studera artsammansättningen kan man därför få en god bild av vattnets försurningspåverkan.

Här kan du se Arbogaåns avrinningsområde, som vi har under vår kontroll. Vi har delat upp området i 5 delområden, inom vilka vi har olika kontrollpunkter.