Föroreningar & effekter

Markanvändning och föroreningskällor

Beroende på berggrundens och markens olika sammansättning är vissa områden känsliga för nederbördens försurande effekt. Mest utsatt är områdets norra delar. De högre belägna delarna av
området domineras av skogsmark. Lokala malmförekomster finns, främst Bäverhydda i Dammsjön. järn, zink och bly. Lägre belägna dalgångar samt området nedströms Väringen har jordar bestående av sedimentärt avsatta leror och här domineras området av jordbruk.

Jordbruksmarken belastar vattendragen framförallt med näringsämnen (kväve och fosfor), vilka ökar igenväxning i sjöarna och förbrukar tillgängligt syre. Påverkan från kommunala avloppsverk och industrier finner man i hela området. Från dessa tillförs såväl näringsämnen som organiskt material och metaller. Ett visst tillskott av förorenande ämnen sker även via luftnedfall.

Näringsämnen- övergödning

Alla växter behöver näring för att växa och ju mer näring de får desto bättre växer de (intill en viss gräns). En ökad produktion av växter, t. ex. alger och vass, medger i sin tur en ökad produktion av djur, t.ex. djurplankton och fisk. Detta kan vid första anblicken tyckas vara positivt, men en ökad övergödning s.k. eutrofiering innebär emellertid att växt- och djursamhällena i sjöar och vattendrag förändras.

Så missgynnas t.ex. öring och abborre medan mört och annan "vitfisk" gynnas. Vattenkvaliteten förändras också och mest synbart är en ökad grumlighet, beroende på bl.a. ökad mängd plankton och partiklar. Även en måttlig tillförsel av näringsämnen leder till förändringar. På sikt kan allvarliga effekter uppstå, eftersom syre förbrukas när den ökade mängden organiskt material (döda bakterier, växter och djur) skall brytas ned.

Ett minskat syreinnehåll i vattnet påverkar naturligtvis fisk och andra känsliga djur. Fosfor har störst betydelse i sjöar och vattendrag och kväve i haven. Fosfor och kväve är två viktiga näringsämnen för växterna, men i för stor mängd kan de ge miljöproblem. De finns i bl. a. människans fekalier och tillförs vattnen via enskilda avlopp eller kommunala reningsverk.

I reningsverk tas ca 90% 95% av fosforn och ca 30% av kvävet omhand (vid separat kväverening ca 70%). Båda ämnena ingår som en del i den gödsel som används inom jordbruket. Fosfor förs bundet till jordpartiklar och kväve via dräneringsvatten från åkermark ner i vattendragen. En stor mängd kväve faller också ner över avrinningsområdet via nederbörd.

Organiskt material - syretärande ämnen

Organiskt material, dvs rester efter växter och djur, samt utsläpp från kommunala och industriella anläggningar kan leda till syrebrist. En annan typ av organiskt material är de humusämnen, dvs. ofullständigt nedbrutna rester av växter, som främst kommer från skogsmarken. Humusämnena brunfärgar vattnet.

Organiskt material innehåller också näringsämnen, vilka vid nedbrytning (förruttnelse) frigörs och kan utnyttjas för ny växtproduktion. Pålagring av organiskt material kan också förändra bottnarnas struktur och på så sätt försämra botten-djurens levnadsbetingelser.

Giftiga ämnen

Många av människan tillverkade ämnen är mycket starka gifter för levande organismer. Vattenmossa har förmåga att ta upp metaller direkt ur vattnet och halten i mossan ger en uppfattning om metallbelastningen på vattendraget. I sjöar och vattendrag är metallhalterna normalt mycket låga, men kan öka som följd av utsläpp eller påverkan från gruvavfall och dylikt.

Många metaller är, i små mängder, nödvändiga för djur och människor - t ex järn, mangan, zink och koppar - men blir giftiga vid höga halter. Andra metaller - som bly, kadmium och kvicksilver - har giftverkan redan vid låga halter.

Försurande ämnen

Försurning orsakas av nedfall av försurande svavel- och kväveföreningar. pH-värdet är lika med den negativa logaritmen av vätejonkoncentrationen. Om pH sjunker en enhet (från 7 till 6 ex.) betyder detta att vätejonkoncentrationen har blivit 10 ggr större. Låga pH-värden leder till minskad artrikedom i sjöar och vattendrag. Största utslagningen sker under pH 5,5 även om vissa känsliga arter kan påverkas tidigare. pH-värdet i sjöarna sjunker p g a det sura nedfallet över Sverige. Om berggrunden är kalkrik så kan sjöarna bättre motstå försurningen.

Hur mäter man föroreningar?

Markanvändning och föroreningskällor

Näringsämnen- övergödning

Organiskt material - syretärande ämnen

Giftiga ämnen​

Försurande ämnen

Giftiga ämnen